LOOKING BETTER. SHINING BRIGHTER THAN YOU DO.

I stunder av misstro på sig själv så finns det bara en sak att göra. Bra musik, hörlurar och skita i världen för det är nog absolut och definitivt världens fel att du inte klarar av att göra det du vill.

Ett bra tips är The Knifes We share our mothers' health.

Jag sitter i en sådan sits ikväll. Jag har tagit mig vatten över huvudet, för det gör jag väldigt ofta. Den där tron att det inte är så svårt och att jag absolut klarar det brukar allt för ofta lura mig. Och jag som alltid tänker att jag inte tror tillräckligt bra om mig själv. Varje gång det händer tänker jag att jag nog inte har så bra självinsikt som jag tror, och varje gång det händer blir jag ledsen och arg på mig själv. Det är just därför det är så bra med låtar som är så  högljudda, hårda och kaxiga att de där känslorna inte får plats. För även om jag säkert behöver ta ner mig själv på jorden är det inte läge att göra det när dead line är 15.00 imorgon och jag har mycket kvar att beta av tills dess.

Så nu ska jag återgå till mitt skolarbete.

CLAP ALONG IF YOU KNOW WHAT HAPPINESS IS TO YOU

Idag är det 82 dagar kvar.


Eller 1944 timmar,
eller 116640 minuter,
eller 6998400 sekunder dagar kvar till det som gör mig allra gladast.

Det finaste är att det inte är över om 83 dagar, då har det precis börjat!

DEN STORA BARNRUMPAN

Idag ramlade jag på väg hem från skolan och slog upp mitt ben. Byxan gick sönder, blodet rann och jag kände mig som att jag var sju år gammal. Det gör inte så jätteont och jag tar mig hela vägen hem utan problem. Väl hemma får jag av mig de trasiga, blodiga byxorna och ska inspektera såret.

Härifrån är det bara ångest och tårar. Jag minns att jag sitter gråtandes i duschen. Jag får på mig något slags förband utan att få rent såret och äter massa godis för att få upp blodsockret igen.

Några timmar senare är Filip här. Jag har köpt rengöringssprit och stora plåster. Igen sitter jag i duschen och gråter medan han försöker tvätta rent mitt sår. Anledningen till att jag grät? Han ville ta en pincett och plocka ur gruset ur såret.

Nej, det var absolut inget farligt sår.
Ja, jag är livrädd för sår.
Nej, jag är inte rädd för blod.
Ja, jag får ångest så fort jag tänker på lite äckligare, djupare sår.

Så, efter två ångestattacker i duschen sitter jag nu i soffan med ett rent, ompysslat sår och undrar om jag verkligen ska fylla 23 i år. Det känns verkligen inte så.

JAG MÅSTE HA

Jag har haft katt sedan jag var tio, även om jag inte under alla år bott med katten. Som jag skrev för någon vecka sedan så lever inte min katt längre, och jag vill verkligen inte försöka ersätta henne. Ändå kan jag inte sluta vilja ta med mig varenda katt jag ser hem.

I sommar gifter jag mig med den jag tycker mest om i hela världen, men han har en stolor brist. Han är hundmänniska. Vi har haft evighetslånga diskussioner om hundar och katter, och jag förstår ju egentligen själv att jag inte kan tvinga honom att ha en katt om jag vägrar att ha hund. Fast precis som i det mesta tänker jag vara helt oresonlig tills jag får min vilja fram.

Jag menar, bara titta här!

Jag bara måste ta med en hem!

DET BAKVÄNDA MED...

att jag känner mig duktigare om jag hinner simma innan skolan än om jag simmar efter. Detta trots att jag inte hinner simma lika långt på morgonen som om jag går dit efter skolan.

Jaja, simmat har jag ju vilket som.

ALLTSÅ...

Jag är säkert lite barnslig och det får ni helt enkelt ta. Men jag har nämnt henne här innan, ett av de få riktiga djuren i min närhet, min katt Tussan som jag haft i 13 år. Fast nu har jag henne inte längre, för ungefär en månad sedan så valde mina föräldrar att avliva henne efter en tid av konstigt beteende från hennes sida. Hon krockade bland annat med en väg. Konstigt till och med för henne.

Jag är helt med på att djur måste dö, och att de trots allt bara är djur. Men jag måste erkänna att jag saknar henne. Så van att hon alltid är hos mina föräldrar och undviker människor tills hon blir hungrig.

En vän sa till mig när hon fick veta att nu är Tussan en kattunge och springer på ängar i katthimlen. Jag vet inte om jag tror att djur kommer till himlen, men i min värld kommer hon alltid att vara en kattunge som springer på ängar i alla fall!

ROSOR OCH PALMBLAD

Idag har jag suttit med en favorit i repris. Minimarsipanrosor. Det hela började som en galen idé en av alla nätter i Bryssel då jag inte kunde somna. Jag fick för mig att jag ville göra en princesstårta, men istället för att klä den i grön marsipan så skulle den vara helt täckt av små små marsipanrosor.

Som vanligt verkar idéer alltid väldigt bra när man ligger i sin säng och precis ska somna. Som vanligt går det inte riktigt lika bra i verkligheten. Jag hann inte riktigt göra så många rosor som jag ville, utan istället fick rosorna bara täcka överdelen och så tog jag vanlig, kavlad marsipan runtomkring.

Sedan dess har jag ofta velat göra om spektaklet och se hur det skulle bli att täcka en hel tårta. Eller åtminstone få finare sidor. (Marsipansidorna på den första gick sönder och grädde åkte emellan. Inte fint.) Och nu fick jag min chans. Min systerdotter fyller två år och jag fick uppdraget att göra tårtor. Jag har hunnit göra 150 minirosor och imorgon har jag någon timma till att sitta. Det blir nog ett lock åtminstone!